JULTRADITIONER I ISLAND OCH SVERIGE

Camilla Tegebäck

e-post: camilla_tegeback@hotmail.com

Islands universitet, Reykjavik

Ht 2001

Innehållsförteckning:

Introduktion
Syfte
Frågeställning
Teori
Metod
Högtider och ritualer
Högtiden jul
Advent
Lucia
Grýla och Jólasveinar
Þorláksmessa
Julafton
Juldagen och Annandag Jul
Diskussion och slutsats
Källförteckning

Introduktion

Högtider och ritualer har i alla tider, och i alla kulturer, alltid varit något betydelsfullt. Gemensamma högtider är värdefulla för att få människor i samma land, med samma religion eller samma kulturella värderingar, att känna samhörighet. Men de är minst lika viktiga för för att binda personer med totalt åtskilda tankar och idéer samman.

Jul är, i de kristna länderna, en av årets största högtider, som firas för att högtidlighålla Jesus födelse. Idag, 2000 år efter denna händelse, uppmärksammar allt färre människor det kristna budskapet, men julen har trots allt behållit sin dragningskraft hos de allra flesta.

Syfte

I denna uppsats, skriven i kursen Icelandic folktales, folk beliefs and folk culture (10.10.70-996), vill jag tydliggöra ritualerna kring julfirandet i två relativt små länder i Europa. Jag ska här reda ut begreppen som figurerar kring jul, förklara vad det är som skiljer svensk och isländsk jul åt och berätta om traditionerna som finns kring denna högtid.

Frågeställning

Vilka traditioner finns kring jul? Vilka likheter och olikheter finns det i det svenska och isländska julfirandet?

Teori

Jag tror att julen i Sverige och Island ter sig relativt lika, i alla fall vid en första anblick. Traditioner och ritualer verkar vara av liknande karaktär och firandet sker till största del på samma sätt.

Ljuset, som kommer med julen, är ett välkommet inslag i vinterns dystra mörker. Jag tror därför att julen betyder oerhört mycket i såväl Sverige som på Island, på grund av att dessa båda länder är belägna i de norra, mörka och kalla delarna av Europa.

Metod

För att få svar på mina frågor, samt stärka eller motbevisa mina teorier, har jag läst litteratur om julen och andra högtider. Jag har även funnit information på Internet, samt använt mina egna erfarenheter kring svenskt julfirande.

Jag begränsade min undersökning till att enbart beröra julfirandet i Sverige och Island. Detta val gjordes då jag själv kommer och (till vardags) bor i Sverige, och anser mig ha relativt stor kunskap om julfirandet där. Jag har även begränsat arbetet till att mestadels beröra dagarna före jul. Detta är ett val gjort på grund av platsbrist.

Högtider och ritualer

För att beskriva högtiden jul och de ritualer som förekommer i samband med julen, ska dessa termer först definieras. Enligt Svenska Akademins Ordbok (SAOB) är en högtid en ”religiös fest till firande [av någon eller något] särsk[ilt] om (den tid som upptages av) var särskild av de årligen återkommande kristna (l. judiska) religiösa åminnelsefesterna, helg.” [1] En ritual är enligt samma ordbok en ”stadgad […] hävdvunnen ordning för för rättning [,] högtidsfirande inom viss religion [,] kyrka [eller] kyrkoriktning”.

Varför är det då så viktigt för oss människor att högtidlighålla vissa händelser och varför har vi ett behov av ritualer? Rent generellt kan det väl sägas att högtider gör året mer överskådligt och mindre långt. Vi behöver högtider för att lättare ta vara på, och glädjas över, årets skiftningar. Utan dessa stunder av firande, skulle året te sig som en enda lång och grå period utan några höjdpunkter att se fram emot. Bengt af Klintberg menar att ritualer är ett ”symboliskt språk”, som gör det lättare att uttrycka vissa starka  känslor, såsom glädje och sorg, samt känslan av samhörighet. Han menar även att ritualer hjälper oss människor att skapa ett mönster i vår tillvaro, och att de omvandlar ”kaos till ordning”.[2]

Men ritualer kan även vara något negativt, och istället omvandla tillvaron till kaos. Som främling i ett land kan högtider och tillhörande ritualer tyckas obegripliga, och istället för samhörighet känns enbart utanförskap. Det är därför viktigt att sätta sig in i en annan kulturs seder och bruk, att förstå varför vissa högtider firas och traditionerna kring dessa.

Högtiden jul

Julen tillhör de så kallade kalendariska riterna, vilka är kollektiva och upprepas på samma sätt år efter år.[3] Den viktigaste funktionen för dessa riter är att dela in naturens år i ett antal tidsperioder, för att på så sätt skapa en bra rytm mellan arbete och vila.

Midvinterblotet, som var en förhistorisk midvinterfest i Norden, firades under den tid som var mellan det gamla och nya solåret. Detta var en glädjens fest, där man åt, drack och offrade husdjur, och troligen även människor, för att få goda skördar nästkommande år.[4] När den kristna julen kom upp till Norden, fanns denna hedniska fest att knyta an till. Gamla seder gavs ny innebörd och integrerades i den kristna högtiden.[5] Där vikingarna skålat för Oden, Tor och Balder, skålade istället deras kristna ättlingar för Kristi, jungfru Maria eller helgonens ära.

Men när det till vardags pratas om jul, tänker förmodligen gemene man på julklappar, julmat och jultomten. Julen är dock så mycket mer än så, och inleds redan första advent.

Advent

Advent är de fyra veckorna närmast det som brukar kallas den ”egentliga” julen, och inleds den första söndagen i december. Infaller julafton tidigare än den fjärde söndagen i december, firas istället första advent i slutet av november.

Advent är en förkortning av det latinska Adventus Domini, vilket betyder Herrens ankomst. Dessa fyra veckor är ofta refererade till väntans tider, och då speciellt väntan på Herren. Idag är det dock förmodligen mer vanligt att se de fyra söndagarna i advent som en nedräkning inför julfirandet.

Som en hjälp för denna nedräkning har man, såväl i Sverige som på Island, adventsljusstakar och adventskalendrar. De adventskalendrar som finns, är av olika karaktär och utseende. Det kan vara 24 luckor med choklad bakom eller 24 små paket, som öppnas ett för ett fram till julafton.Yule in Iceland menar att adventskalendern är en ”relativt ny” företeelse på Island.[6] Detta är ju en ganska vag uppgift, och dessvärre finns det även knapphändigt med uppgifter kring kalenderns livslängd i Sverige. En bekant i 40-årsåldern påvisar dock att han hade kalender när han var barn, så ett halvt sekel har åtminstonde denna sed funnits i de svenska hemmen. Ljusstakar bestående av fyra ljus, ett för varje söndag i advent, visar också att veckorna går mot jul.

I Sverige blev det från 1800-talets början även populärt att smycka hem och kyrkor med ljusstakar bestående av sju ljus. Traditionen kom ursprungligen från Tyskland, och de sju ljusen representerade förutom de fyra söndagarna i advent, även de tre söndagar som leder till Tjugonde Knut, den 13 januari. Idag är dessa ljusstakar för det mesta elektriska, och står oftast tända från första advent till julpyntet plockas ned. Isländare har, enligt Jolahusið, numera också välkomnat denna sed, och i praktiskt taget varje isländskt hem lyser nu en adventsljusstake.[7]

Lucia

Luciafirandet är en helt och hållet svensk uppfinning, och Lucia är det enda helgon som firas i det protestantiska Sverige. Vera Forsberg kan berätta om tre legender som berör Lucia, men hon menar att det kan finnas flera. Den äldsta legenden berättar om en vacker och ädel jungfru från Syrakusa, Sicilien. Som tack till Gud för att han gjort så att Lucias mor tillfrisknat efter en svår sjukdom, skänkte hon pengar till de kristna, som på denna tid var fattiga och förföljda av romarna. På grund av detta anmäldes hon som kristen till den romerska prefekten. Han ville låta flytta Lucia till ett så kallat skökohus, horhus, men det gick inte att flytta henne, och inte heller skada henne med varken vatten, eld eller vilda djur. Istället lät romarna avrätta henne med svärd, vilket var ett humant dödssätt som sällan unnades de kristna.

Den legend som är vanligast, och som berättas oftast, är den som beskriver Lucia som en ung, kristen jungfru, med ovanligt vackra ögon. En hednisk prins blev kär i henne, och för att få honom att bli kristen offrade Lucia sina ögon till Gud. Prinsen blev efter detta kristen, och Gud gav ett par nya ögon till Lucia. Inom katolicismen blev Lucia helgon, och anses vara ögonens beskydarinna.

Den tredje legenden ser Lucia som en kristen och modig kvinna, som hjälpte sina förföljda, kristna vänner att få mat. Dessa levde i gångar under jorden, och för att kunna ha båda händerna fria när hon befann sig i de mörka gångarna, satte Lucia ljus i håret. Legenden berättar slutligen att Lucia arresterades och dömdes till döden.[8]

Vilken legend som än gäller, firas Lucia än idag av den romersk-katolska kyrkan den 13 december. Firandet av Lucia ter sig dock väldigt olika i Sverige och Italien. Det italienska helgonet har i stort sett enbart namnet gemensamt med firandet i Sverige. Att Lucia knöts till den 13 december i Norden är inte underligt, då hennes ljus passade in väl på, vad man trodde, årets mörkaste och kortaste dag. Lucia betyder just ljus på latin och hela luciafirandet är en stor ljusfest.

Hur kom då Lucia-legenden till Norden, och när? Vera Forsberg menar att tidpunkten är osäker, medan andra källor menar att firandet kom till Sverige, från Tyskland, någon gång runt 1700-talet.[9] Där var hon en ersättning för det katolska helgonet S:t Nikolaus, och kom med presenter till barnen vid jul.[10] När Lucia först kom till Norden blev hon, på grund av vad man tidigare trott, ibland tagen för ett troll istället för ett helgon. Det sades, berättar Forsberg, att Lucia var de underjordiskas stammoder som kunde röva bort barnen.[11]

Fram till 1753 var 13 december nämligen datumet för vintersolståndet, och i Sverige trodde man, som sagt, att detta var årets längsta natt. Forsberg berättar att allt trolltyg då var i farten. Det var särskilt riskabelt att handskas med vatten, och kvarnarna skulle stå stilla denna natt. Det var nämligen risk för att Näcken skulle bryta sönder vattenhjulet om man trotsade mot detta. Det var även viktigt att ge djuren extra god utfordring och mycket mat, eftersom natten var så lång. Om djuren var hungriga, var risken stor att de skulle lockas bort av troll.[12]

Så småningom blev Lucia istället den ljusbringare som vi är vana vid, som kommer med bud om julen. Den första svenska ljusdrottningen sägs ha ”lussat” på ett slott i Skara, Västergötland 1763.[13] Seden spred sig långsamt över landet i början av 1900-talet.

På Island, och i de övriga nordiska länderna, har inte Lucia haft någon större genomslagskraft. Árni Björnsson berättar att såväl bilder som historier på Lucia existerat i för-reformistiska tider, men att lussebruden förmodligen överskuggades av S:t Magnus. Denne var Earl of Orkney, och firades på samma dag från 1100-talets början.[14] En isländsk-svensk förening ska ha introducerat ett firande liknande den svenska under 1930-talet, och sedan 1970-talet ska, enligt Árni Björnsson, luciafirandet vara ett viktigt inslag i isländska skolor och kyrkor.

Grýla och Jólasveinar

Island har dock en annan tradition, som inte går att finna någon annanstans. Denna tradition pågår i 26 dagar, och börjar dagen före svenskarna förbereder sig till sitt luciafirande.

På morgonen den 12 december börjar nämligen Jolasveinarnir, Julemännen, att anlända från bergen. De kommer en efter en, varje dag fram till den 24 december. I skor, som barn placerat i sitt fönster, lägger Julemännen en liten gåva. Har inte barnen uppfört sig ordentligt, får de istället en rå potatis eller en bit kol i skon.[15] Därefter lämnar de staden i samma ordning, ända fram till den tolfte kvällen efter jul, den 6 januari.

Från början var julemänen talrika. National Museum of Iceland berättar att antalet julemän varierade från en region på Island till en annan, liksom deras namn.

Antalet tretton nämndes första gången i en 1700-talsdikt om Grýla (Julemännens mamma), och deras namn sågs först i tryck i Jón Árnassons folkloresamling från 1862.[16] Denna källa menar att det finns runt 60 olika namn på Julemännen, medan Yule in Iceland menar att det finns minst 70.[17]

Ingen vet exakt hur julmännen kom till, eller vad de kommer ifrån. Jolahusið menar att de alltid har varit en del av den isländska traditionen, och att de från början var hemska och farliga tjuvar som skrämde barnen. Deras rykte var till och med så dåligt att danskarna, som styrde Island på den tiden,  år 1746 instiftade en lag för att stoppa Julemännen från att skrämma barn. Lagen menade att ”den enfaldiga tradition, som har firats här och där i landet, som innebär att skrämma barn med julemän och spöken, ska avskaffas” [min egen översättning].[18] Likväl levde historierna om Julemännen kvar hos människorna, precis som de säkerligen gjort ända sedan bosättningens dagar.

Runt 1930 började dock en ny tradition kring Julemännen att komma. Isländska sjömän som seglade till länderna runt Nordsjön förde med sig traditioner och berättelser om S:t Nicholas, och dessa blandades och smälte samman med de gamla isländska sagorna. I mitten av 1900-talet hade Julemännen blivit så vänliga och snälla att de lämnade gåvor i barnens skor, och sedan 1970-talet är denna sed fullkomligt etablerad på Island.[19] Trots deras numer lite vänligare image, är männen fortfarande busiga och hittar på många spratt, dock utan att skrämma barnen. Islänningarna påpekar dock att Julemännen absolut inte har något att göra med den internationella jultomten (Santa Claus/S:t Nicholaus), utan är noga med att poängtera deras troll-lika ursprung. Vissa källor[20] menar att julmännen har anammat jultomtens röda utstyrsel med den klassiska röda luvan, medan andra[21]hävdar att de har behållt sina kläder av fårskinn och ull, för deras moder Grýla skulle aldrig acceptera jultomtens röda, moderna dräkt.

Grýla beskrivs nämligen av Margrét Björgúlfsdottír, som ”det mest skräckinjagande monster av dem alla” [min översättning].[22] Hon omnämndes i skrifter, enligt samma källa, först  på 1200-talet, och då som en skapelse med femton svansar. 300 år senare, på 1500-talet, hade hon fortfarande femton svansar, men då även 100 säckar på var och en, med tjugo barn i varje. De flesta berättelser om Grýla berättades för att skrämma barn, och det sades att hennes favoritmat var en gryta gjord på olydiga ungar.

Hon kopplades samman med julen först på 1600-talet, och vid den tidpunkten hade hon även blivit mor till Julemännen. De gamla sagorna berättar att Grýla var gift tre gånger.[23] Samtliga tre makar, Gustur, Boli och Leppalúdi, var tämligen förtryckta av den dominerande Grýla, men Leppalúdi har dock klarat av att leva tillsammans med henne, och ses som fadern till Julemännen.

Precis som Julemännen, så har Grýlas image ändrats över åren. Margrét Björgúlfsdottír berättar att det förr så hemska trollet, idag har omvandlats till en ”vresig, gammal, grotesk kvinna” [min översättning].[24] De ärofyllda dagar då barn skakade av rädsla enbart av att höra Grýlas namn nämnas, är numera långt borta. Istället tar hon hand om sin late make Leppalúdi, och försöker att uppfostra de ständigt unga Julemännen.

Nämnas bör även trollfamiljens husdjur – Julekatten, ockå den omnämnd som det allra hemskaste av julens monster. Denna gigantiska, förvuxna, elaka och glupska svarta katt rövar bort barn som inte får nya kläder till julen. Atlantica säger att isländska föräldrar än idag ser till att deras barn får åtminstonde ett par sockar till julen, för att säkerställa att Julekatten inte kommer och tar dem.[25]

Þorláksmessa

För att hedra minnet av Þorlákur Þórhallssons dödsdag den 23 december 1193, firas Þorláksmessa på Island denna dag.

Þorlákur Þórhallsson var biskop i Skálholt under 1100-talet, och reformerade under denna tid biskopsämbetet. Han var bland annat en stark förespråkare för prästerlig disciplin och liv i celibat.[26] Fem år efter sin död, utnämndes han vid Islands parlament AlÞingi, till helgon, efter det kunde bevisas att han hade utfört mirakel. Þorlákur är dock ett helgon som aldrig riktigt uppnått internationellt eller påvligt erkännande, även om han, av påve Johannes Paulus II, sent om sider förklarades som Islands skyddshelgon 1985.[27]

Julförberedelserna har alltid varit hektiska denna dag före julafton. Städning, tvättning, ljusstöpning och matlagning har varit huvudsysselsättningarna. Det har därför inte funnits tid för att laga någon avancerad maträtt, som tar lång tid och kräver mycket energi. Förr var färsk fisk en vanlig rätt på Þorláksmessa, vilket berodde på den katolska fastan. Den 23 december är sista dagen för fastan, och då kunde människorna inte äta kött. Även efter det att Island konverterat till Lutheranism var fisk maträtten för dagen, i och med att maten var tvungen att var lättlagad. Man hade inte tid att stå vid spisen i flera timmar. Idag är det dock en annan fisk, nämligen inlagd rocka [eng: cured skate] som mest symboliserar Þorláksmessan.[28]

Den bästa tiden för att fånga rocka är på senare delen av hösten, och sedan ska fisken hänga en tid. Gravnings-, förruttnelse- och inläggningsprocessen tar sin tid, och fisken blir därför färdig i lagom tid tillÞorláksmessa. Rocka har en skarp lukt av ammoniak, tack vare förruttnelsen. Varför man väljer att göra så här med fisken, beror på att färsk rocka, liksom haj, består till stor del av kemikalier som kan vara farliga då fisken är färsk.[29]

Traditionen att äta denna speciella, karaktäristiska och väldigt doftande maträtt kommer ursprunglingen från de västra delarna av Island (the West Fjords). Seden har sakteliga spridit sig över hela landet, och idag serverar många restauranger rocka på Þorláksmessa.

Denna dag når även julhandeln sin kulmen och affärerna, åtminstonde i Reykjavik, håller öppet till midnatt. På kvällen träffas i stort sett ”alla” invånare nere på stan, julshoppar och dricker glögg. Detta fenomen har jag inte hört existerar i någon stad i Sverige, men det finns däremot en liknande sed, som infaller redan den första advent. På denna så kallade ”skyltsöndag” fylls städerna med folk, som dricker glögg och handlar i affärernas utställda marknadsstånd.

Julafton

Så visar då julkalenderns lucka äntligen på siffran 24. Julafton är här! Barn och vuxna går förväntansfulla omkring och väntar på vad som kommer att hända, eller skyndar och hastar för att bli klara med allt i tid.

Som tidigare nämnts är julen ursprungligen en midvintermässa, då man offrade djur och människor. Det var, enligt Árni Björnsson, säkerligen psykologiskt nödvändigt att fira när det var som mörkast i Norden. Dels var det viktigt att bemästra de onda andar som kunde gömma sig i mörkret och dels för att fira jordens fertilitet.[30]

Julen verkar ha varit speciellt en fest för att festa och dricka, antingen hemma eller hos vänner. Det finns ett flertal referenser till julen i de isländska sagorna, men det beskrivs väldigt sparsamt hur den firades. I en vers från 800-talet kan man dock läsa om hur man ”dricker julen”, och det finns därefter ett flertal referenser till denna händelse. Denna sammansättning har tolkats som om man utbringade skålar för det kommande året och önskade att det skulle bli fredligt och bördigt.[31] Yule in Iceland skriver att i Egils saga ”Skallagrímssonar” beskrivs en julfest detaljerat, och i Grettirs saga dricker två bönder från Norge jul tillsammans.[32]

Det finns inga källor som bevisar att jul var en religiös händelse. Vid kristendomens införsel i de nordiska länderna, runt år 1000, blev den nordiska julen dock sammankopplad med Kristi födelse, som av kyrkan var fastställd till den 25 december.

Hur firas då julafton i dagens Sverige respektive Island? Flertalet källor menar att julen på Island börjar klockan 18.00, då islänningarna antingen går på gudstjänst i kyrkan eller lyssnar på gudtjänst på radion. Anna Margrét Björnsson beskriver stämningen vid denna tidpunkt så här:

”Det är julafton i Reykjavik. Klockan är sex, kyrkklockorna klämtar och en högtidlig tystnad ligger över staden. Lukten av ripa som steks i ugnen blandas med doften av apelsinskal och barrträd, och människor uppklädda i sina finaste kläder lyssnar på gudstjänsten på radion. Vad som gör julen på Island så speciell är att du vet att alla gör samma sak.” [min egen översättning] [33]

Riktigt så är det inte i Sverige. På den tiden tecknade serier var nya och inte så vanliga, samlades de flesta människor runt TV:n för att titta på ”Kalle Ankas Jul” klockan 15.00. För min generation (70-talsgenerationen) var detta julens stora händelse - efter julklapparna -, och stora som små lät sig roas av Kalle Anka och hans vänner. Än idag visas programmet, men dagens generation är mer vana vid teckande serier, och nyhetsvärdet är inte längre så stort. Alla samlas inte längre runt TV:n klockan 15.00.

Mat har i alla tider varit, och är fortfarande, ett viktigt inslag på julen. I Sverige äts risgrynsgröt, lutfisk, dopp i grytan och julskinka. Det berättas att man förr inte dukade av julbordet efter middagen, utan lät maten stå kvar hela helgen. Detta var för att alla gäster, även de fattiga i bygden, skulle få smaka av maten. Man gick också ut till de äldre och fattiga runt om i byn och bjöd på mat.[34] Detta lever kvar i dagens så kallade alternativa jular, som firas i flera städer i Sverige. Här jobbar frivilliga med att laga mat att bjuda ensamma eller sämre bemedlade på.

På Island äter man traditionellt ripa, ”hangikjöt” (rökt lamm), ”laufabraud” och rispudding med mandel. Ripa var från början mat för de fattigare familjerna, som inte hade råd att slakta lamm. Det var en vild fågel och lätt att fånga. Med åren har dock ripa blivit en exklusiv maträtt. Traditionen att baka laufabraud, kommer ursprungligen från norra Island. Laufabraud är gjort av väldigt tunn deg, som skärs till mönster och friteras.[35]

Såväl i Sverige som på Island är julklapparna ett viktigt inslag på julafton. Klara Bohman förklarar att julklappen härstammar från de gåvor som människorna gav till varandra på nyår redan under antiken. Namnet julklapp kommer från det sätt som man delade ut gåvorna förr: man smög fram och knackade, klappade, på dörren och slängde sedan in presenten och sprang därifrån. Klappen bestod ofta av någon enklare sak, såsom ett vedträ, en grisfot eller en halmfigur. På denna satt en elak eller skämtsam vers.[36] På 1700-talet blev det vanligt bland mer förmögna familjer i Sverige att dela ut julklappar som liknar dagens. Inte förrän en bit in på 1900-talet blev det även vanligt bland familjerna på landet. Då var det julbocken som kom med julklapparna, inte jultomten.

Även på Island är julklappar en äldre företeelse, men de har endast funnits runt 100 år i den form vi idag känner till dem. Redan under sagatiden gav hövdingarna gåvor till sina gäster vid julen. Dessa var ofta av praktisk karaktär. Århundranden tillbaka gav arbetsgivarna på gårdarna sina anställda ett klädesplagg och ett par ”jólaskór” vid julen, som bevis på att de hade jobbat bra.[37] Varje barn på Island ska idag få åtmistonde ett paket innehållandes kläder, för att undvika Julekatten, vilket tidigare nämnts. Även böcker är tradition att ge i julklapp.

Juldagen och Annandag Jul

Dagarna efter jul ägnas ofta åt familj och vänner, och är stillsamma och lugna dagar. I Sverige åkte man förr ofta på gudstjänst tidigt på morgonen, så kallad julotta. De flesta var tvungna att färdas långt till kyrkan, och åkte då häst och släde. Vägen lystes upp av brinnande facklor. På vägen hem från kyrkan körde man ofta i kapp, då det sades att den som kom hem först, skulle få störst lycka med skörden nästkommande år.[38]Julotta hålls i Sverige än idag på juldagens morgon.

Diskussion och slutsats

Att julen är en av årets största högtider i såväl Sverige som på Island, råder inget tvivel om. När mörkret ligger som tätast och dagarna är korta, är det viktigt att ha en ljuspunkt i tillvaron att längta efter och se fram emot. Just ljuset är en viktig del av julfirandet, och allt ljus som går att få, är för de flesta nordbor välkommet.

Vad gäller adventsfirandet, ser det ut på liknande sätt i Sverige och på Island. Det är inga större skillnander i traditionerna länderna emellan. Svenskar och islänningar tänder gärna många ljus, och advent med sina ljusstakar är ett viktigt inslag för att skapa stämning och tränga undan mörkret. Seden med ljusstakar kommer ursprungligen från Tyskland, och spred sig till Sverige, och senare även till Island.

Vad det gäller Lucia, är skillnaderna stora mellan de två jämförda länderna. Sverige skulle aldrig kunna vara utan sitt luciafirande, medan Island inte riktigt anammat ljusdrottningen. Några  isländska personer i 25-årsåldern som jag pratat med, kände inte ens till Lucia. Varför det är så kan man ju fråga sig. Lucia kommer med hälsning om julen, bär ljus i en krona på huvudet och har ett flertal tärnor med sig i ett följe. Samtliga dessa bär ljus i sina händer. Ljusen, liksom hälsningen om julen, borde vara ett lika viktigt inslag i de övriga nordiska, mörka länderna, som i Sverige. Men som Árni Björnsson påpekar, firades (firas?) S:t Magnus samma dag, och möjligen är det så att Sveriges sed om Lucia inte har varit slagkraftig nog att konkurrera ut, eller ens dela plats, med denne man. I Sverige skulle det dock fattas många människor något, om inte Lucia skulle dyka upp med kaffe och lussekatter på morgonen.

Seden med Julemännen, Grýla och Julekatten är däremot något helt unikt för Island, och en sed som inte har spridit sig utanför landets gränser. Troligen har detta att göra med att Island ligger såpass isolerat och att andra länder istället blivit påverkade av S:t Nicholaus och S:t Claus, två figurer som det gjorts mer intensiv “reklam” för. Även Islands urgamla figurer har ju på senare dar inspirerats och influerats av dessa båda herrar, även om många islänningar nog anser att Julemännen ska se ut som de “alltid” har gjort.

De traditioner som hör till Þorláksmessa är kanske ursprungligen inte helt förknippade med julen. Att Þorlákur Þórhallssons dödsdag råkar sammanfalla med julfirandet är mer en anledning till att utöka juldagarna ytterligare. Den inlagda rocka som ätes denna dag, kan inte liknas vid någon maträtt som ätes under julen i Sverige. Däremot kan man finna liknelser med den surströmming som inmundigas av delar av Sveriges befolkning på hösten. Även denna fisk har en väldigt stark doft och tillagas på i stort sett samma sätt. Reykjaviksbornas sed med att samlas på stan och dricka glögg denna kväll, skiljer sig också från svenskarnas vanor. Däremot har man i de flesta svenska städer “julskyltning” första advent istället, då det är marknad och glöggservering. I båda länderna har detta förmodligen något av en kommersialistisk undermening, för att folk ska samlas på stan och köpmännen ska sälja ännu mer julklappar.

Julafton i Sverige och Island kretsar i det stora hela runt samma huvudteman; maten och julklapparna. Vad gäller maten, äter man för det mesta traditionell mat, och då det som respektive land har, och alltid har haft, att erbjuda. I Sverige festas det på skinka av gris och på Island “hangikjöt” av lamm. Men då julafton officiellt börjar klockan 18.00 på Island, inleds julfirandet i de flesta svenska hem redan på morgonen. Det är svårt att se att det i Sverige finns en likadan gemensam händelse, som islänningarnas aftongudtjänst, att samlas kring. Det enda tänkbara skulle isåfall vara TV:s sändningar av Kalle Ankas Jul klockan 15.00.

Mina teorier om att julfirandet på Island och i Sverige ter sig relativt lika, visar sig vara riktiga. Men det är enbart de händelser som även har rötter och förgreningar i andra länder, som är lika även för de två jämförda länderna. Såväl advent och vissa inslag på julafon går att finna i andra länder, och är även gemensamma för Island och Sverige. Många av dessa traditioner kommer ursprungligen från Tyskland.

De seder som, i denna jämförelse, enbart firas i Sverige (Lucia) eller på Island (Julemännen, Grýla, Julekatten och Þorláksmessa) finns dock inte att finna i något ytterligare land, förutom dessa två, heller. Detta är starka traditioner inom respektive land, och som därför kanske även känns extra kära och viktiga att behålla. Ingen svensk skulle nog kunna vara utan Lucia, och varje islänning skulle nog känna sig tom om inte Julemännen kom ner från bergen!

Som tidigare sagts; vi behöver högtider för att lättare ta vara på, och glädjas över, årets skiftningar. Och visst glädjs de flesta över högtiden jul!

Källförteckning

Tryckta källor:

Anna Margrét Björnsson, ”Home for the holidays”, Atlantica, november-december 2001, 46-48

Árni Björnsson, översättning Anna H. Yates, High days and holidays in Iceland, (Reykjavik 1995)

Forsberg, Vera, Majstång och julgran, (Uddevalla 1953)

Palm, Göran, red., Den svenska högtidsboken, (Viborg 2000)

Elektroniska källor:

Catholic Online Saints, 26 september 2000, www.catholic.org/saints/saints,
31 oktober 2001

Chilis julhörna, Clara Bohman 2001, hem3.passagen.se/totte88,
12 november 2001

Jolahusið – Iceland´s house of Christmas, 1 november 2001, www.jolahusid.com,
12 november 2001

Jo´s Icelandic recipes, 1 november 2001, www.isholf.is/gullis/jo,
31 oktober 2001

Jólavefurinn – Christmas in Iceland 2000, Salvor Gissurardottir 2000, jol.ismennt.is,
31 oktober 2001

Svenska Akademins Ordbok, 31 oktober 2001, g3.spraakdata.gu.se/saob/,
31 oktober 2001

Yule in Iceland 2001, www.simnet.is/gardarj/, 12 november 2001